In my head and around it

Framtiden är den enda tid i livet som går att påverka. Lars Epstein

Jag vet att man inte ska hålla på att grubbla om vad framtiden för med sig. Inte heller planera sönder den eller för den delen oroa sig för vad som kommer eller inte kommer att hända. Det löser sig, brukar det ju heta. Visst gör det det. Men man kan för den sakens skull inte bara sitta och vänta på att saker ska hända. Vänta på framtiden. Man måste själv ta tag i saker för att det ska lösa sig.

Vad är det nu som satt igång detta svammel. Osäkerheten över min egen framtid naturligtvis. Så långt borta är den inte längre. Kanske börjar den redan i valet av mitt nästa ex-jobb. Det är banne mig snart. Önskar att jag hade något som jag verkligen brann för, ett mål som jag sedan länge riktat in mig på. En dröm om min framtid. Jag har ingen sån. Visst har jag drömmar om man och barn, min egen familj, och ett jobb som jag tycker är kul, men vad är det? Vart finns det?

Så vad vill jag då? Jag vet ju inte. En del av mig vill bara ut och iväg. Hitta nåt kul jobb, bara dra. Har ju inget som binder mig någonstans. The world is mine to discover. Har dock ingen aning om vart jag skulle ta vägen. England kanske, eller varför inte the big US. Inte för att jag kan se någon framtid för mig på den sidan atlanten, men för ett tag, för utmaningen och erfarenheten. Kanske inte vara borta så länge dock, vill ju trots allt bilda mig ett liv här i kära Svea. Men jag behöver inte åka någonstans heller, finns ju Köpenhamn alldeles runt knuten och jag tvekar inte på att jag inte kan finna det jag söker i någon av våra egna större städer.

Dock är det inte bara en fråga om var jag skulle vilja bo, snarare är mina funderingar på vad jag faktiskt vill göra när jag är klar. Måste erkänna att en doktorandtjänst lockar rätt mycket. Hade varit grymt kul. Få forska på riktigt, disputera; Petra Bergman, PhD...? Tja, låter ju inte helt dumt. Fast inget gott som inte har något ont med sig. Är rätt uselt betalt och jag blir fast på universitet 4-5år till. Behöver ju iofs inte vara i Lund, men när väl valet är taget är man fast. Vill jag ta ett beslut om hur mina kommande fem år ska te sig redan till sommaren? Kanske är det ut på arbetsmarknaden jag ska istället, tjäna lite pengar och avancera inom eller mellan företag. Fast ångrar man sig sen kan det nog bli svårt att återgå till Universitetets och dess baksidor.

Usch, mycket att grubbla över och ytterst få svar. Vill ju bli klokare.

I allt detta kan jag inte heller låta bli att känna mig lite dum. Här ojjar och nojjar jag över min framtid, en som säker kommer att se lysande ut oavsett, när det finns så många människor i världen som verkligen får kämpa. Kämpa för sin överlevnad och för sina rättigheter. Så orättvist. Så sorgligt. Så fel.

Något fattas mig. Vet bara inte vad. Men en känsla av att det är något har dykt upp allt för ofta nu. Har varit väldigt svårt att sätta fingret på vad det är som fattas. Men nånting är det.

Ser mig inte som en person som borde sakna något. Tycker om mig själv och mitt liv. Gillar det jag gör, visst plugg är väl inte alltid så kul och börjar väl känna mig ganska färdig med det nu, men det är inte det. Jag har mycket vänner och många av den väldigt nära dessutom, dem skulle jag kunna anförtro mina djupaste hemligheter och lita på i vått och torrt. De är min vardag och min helg.

Jag har funnit kärleken. Visst, omständigheterna är kanske inte optimala, men mitt hjärta har aldrig känt så här förut. Ska inte hymla med att jag stundtals tycker att det är jobbigt, men förutom de stunderna....mmm, då känner jag mig så lycklig!!

Min familj är min stora trygghet, helt klart de bästa människorna jag vet. Att man inte kan välja sin familj är ju ganska självklart, men hade möjligheten funnits skulle jag aldrig någonsin välja någon annan. Vågar inte tänka på vem jag skulle ha varit utan dem.

Så vad är det då? Svaret lät vänta på sig. Så helgen tror jag faktiskt att jag blev klok på vad det är. Slog mig när jag hängde hemma i Lomma. Jag saknar det vardagliga sällskapet. Inte att umgås med någon, utan snarare att det finns någon mer runt omkring en. Sådant sällskap behöver inte ens utgöras av en människa. Räcker att doggen där hemma, Zak, finns där så känner jag den där mysiga känslan av att inte vara helt ensam.

Skönt att kunna sätta fingret på den känslan som funnits hos mig. Men nu när jag vet vad som fattas vet jag inte hur jag ska lösa problemet. Kanske räcker det med att bara veta vad det är. Kan ju inte gärna flytta hem eller skaffa mig en egen familj på tu man hand. En inneboende kan bli lite väl trångt och en hund har jag tråkigt nog inte riktigt tid med. Ett annat husdjur kanske...men vad skulle det vara? Har ju varken tid eller plats.

Nåja, mycket mer ensam ska jag inte vara idag iaf. Ska upp till stan ikväll och dricka lite måndagsöl. Tomma kalorier redan på veckans första dag...hmm. Jaja, sällskapet är ju ett av det bästa faktiskt och då är det ju inte tomma längre. Så det så!

Hmm, tappade just lite fokus. Minns inte vad det var jag skulle blogga om. Såg nämligen just att detta inlägg är mitt hundrade(!) Lite förvånad över mig själv faktiskt. När jag startade denna blogg för åtta månader sen trodde jag verkligen inte den skulle överleva så här länge. Snarare att den ganska snabbt skulle gömmas bort och bli ytterligare en sak på min att göra-lista som mest bara tycks ge mig dåligt samvete. Tvärt om har den visat sig bli en riktigt god vän, någon som alltid lyssnar oavsett om jag bara vill dela med mig av vad jag gjort idag eller om jag känner för att lätta lite på hjärtat mitt. Visst finns det mycket som aldrig lämnat mitt huvud för att ventileras i bloggen, många tankar och känslor är ju alldeles för privata för detta forum.

Är kanske inte väldens mest öppna människa, föredrar i många lägen att hålla mina känslor för mig själv. Framför allt när jag mår lite dåligt. Tror dock att jag blivit lite bättre på att dela med mig de senaste åren. Tror det är bra. Man ska inte gå omkring och hålla det negativa inom sig. Är ju det man har sin familj och sina kära vänner till. De som alltid finns där.

Blev en hel del ventilerade igår kväll senast faktiskt. Jag och Helena spenderade fredagskvällen på Herkules och pimplade vin. Insåg allt eftersom kvällen led att vi nog skulle ha gått på hela flaskan med en gång, så hade vi sluppit köpa nya glas hela tiden... Mycket snackande blev det naturligtvis. Alla de självklara samtalsämnena avklarades, killar, relationer (både egna och andras), skvaller, jobb/plugg osv. Vissa av barens gäster behövde ju naturligtvis också diskuteras. Härlig kväll. Precis så där enkel och skön som det blir när två bästa vänner ses o  vinar. Kalas fredagsaktivitet. Just det ja, det hanns ju till och med en tur ner på dansgolvet. Dålig musik och många mysko människor, så det blev ingen "röj tills de kör ut oss" kväll, men lite dans på vinet är ju alltid kul.

Visade sig att jag hade kameran med. Blev dock bara en bild. Hittade en fotograf på dansgolvet, men hon visade sig vara den, utan överdrift, sämsta någonsin. Hitta avtryckaren ska väl inte vara så svårt?? Vet inte om den blev så bra bilden, men men here it comes!