In my head and around it

I natt var jag sjuk. Hade feber. Nu sitter jag här hemma i min säng, försöker ta tag i pluggandet. Känner mig inte så dålig längre, mest bara trött för att jag inte fick sovit så mycket i natt. Kanske fick jag bara en släng av lussebullssjukan. Japp, jag bakade igår. Bull-Petra var vi farten. Den ni! Blev väldigt goda och det doftade ljuvligt i hela lägenheten (som förövrigt ju inte är så stor, så det var kanske inte så konstigt..*ler*). Var verkligen inte lätt att låta bli att äta en eller två bullar för mycket, så det gjorde jag... inte bra. Fick ont i magen och gick säkert upp ett helt kilo.. ;) Men men, nu ska jag inte äta fler. Har lagt dem i frysen så att de inte ligger och lockar i skafferiet. Så kul att baka är det ju inte så att jag kommer göra det igen innan jul...

Till något annat. Av någon anledning har jag fortfarande kvar ex-et på min msn. Vet inte varför egentligen. Han är ju raderad överallt annars. Varje gång han loggar in slår min mage en knut. Inte det att jag skulle få för mig att prata med honom eller ens skulle vilja, men det är som en påminnelse av att det som varit aldrig någonsin kan komma åter. Är nog just det som känns så jobbigt nu. Att allt bara är borta. Allt som varit och allt som jag hade hoppats skulle bli. Finns inte mer. Igår kväll raderade jag alla sms i min mobil. Tog ett tag för mig att göra det. Inte det att jag läste dem. Det skulle bara göra för ont. Men väl raderade var ju den delen av oss också raderad. Skulle inte vilja ha det tillbaka nu, verkligen inte, aldrig. Men det är en tung känsla. Kommer vi ens kunna säga hej till varandra någon gång i framtiden? Only time will tell.

Som om inte sms raderandet var ett tydligt tecken på att jag nu är bra mycket stabilare än jag var för en vecka sen har jag även bestämt att jag ikväll åter ska skiljas från en mycket nära vän. En vän som dyker upp när jag verkligen behöver en. En som varit mig nära nu när allt känts så jobbigt. Inte det att jag inte fått värsta stora stödet från mina grymma vänner, men detta är den enda jag tar med mig i sängen, som finns där under dygnet tyngsta stund. Han är min allra äldsta vän faktiskt. Talar löjligt nog om min gamla kära nalle. Han som en gång för snart 25 år sedan var rosa. Sen så många år tillbaka bor han i en låda i nattduksbordet, men han finns alltid där när man behöver honom. Lite löjligt kanske vissa kan tycka att man i den här åldern finner sån stor tröst i sin gamla nalle. Det struntar jag fullkomligt i. Jag är ingen mjukdjurstjej, inte alls faktiskt, men han är inte ens mjuk längre... bara go.