In my head and around it

Kan man bli en bra forskare utan tålamod? Mitt är verkligen inte så bra. Nu har det gått en vecka sen jag kom hem från Finland och ännu har jag inte fått det jag lärt mig att fungera som jag vill att det ska här hemma. Gör mig skitirriterad. Ska ju bara funka! Jag vill ha fina resultat, inte traggla med en teknik som inte vill som jag vill. De andra säger att det snart lossnar. snart löser det sig. Det gör det säkert. Det ska det göra. Men jag vill att det ska vara löst nu. Helst igår.

Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge, heter det ju. Fast varför måste man vänta överhuvudtaget? Kan man inte ha det gottiga hela tiden. Måste man verkligen gå omkring och vänta o längta hela tiden. Blir man väl inte gladare av? Väntande frambringar ju mest negativa känslor. Frustration, irritation, ledsenhet. Jäkligt onödight om du frågar mig.

Så för min del, o mitt dåliga tålamod, får det gärna vara gottigt hela tiden. Hade varit strålande! Kan ingen fixa det åt mig?

Våren har kommit till Lund!! Äntligen. Gör mig så glad. Den är sannerligen efterlängtad. Suktar nog verkligen efter solen så här års. Kan liksom inte sitta inne när jag ser att den har tittat fram. Måste ut. Ut och fånga så många strålar och så mycket ljus jag kan. Tog med mig lite jobb ut idag. Kanske inte så effektivt, men ruskigt härligt.


Med våren och solen kommer allt det gröna tillbaka. Allt kommer till liv, inte bara jag. Köpte tulpaner igår. Tulpaner är nog mina favoritblommor. Eller ja, skulle vara liljor i så fall, men de matchar inte riktigt min min plånbok... hur som helst, de lyfte verkligen hela lägenheten. Tänk att en sån liten sak som lite blommor på bordet kan göra en sån skillnad. I like!

 

Jag saknar min syster. En tanke som slagit mig många gånger under den senaste tiden. Min syrra är kul, spontan, härligt social och en aningen ego. Finns ingen som hon. Toppentjej helt enkelt!

Som barn hade vi kul. Lekte häst, byggde kojor, ritade, dansade hula hula i vardagsrummet o ja allt sån man hade för sig då. Och ingen klädde så bra i bastkjol som vi...



Fast jag kan tänka mig att vi inte alltid drog jämt, vi var ju ändå rätt olika. Jag var jag var ju den flickiga av oss, hon som tyckte om barbies och så. Syrran var länge en riktigt pojkflicka, hängde med lill-phille, klättrade i träd o spelade fotboll.

Om vi var olika då, är det inget mot hur det blev sen. Syrran blev en teenager from hell. En sann fjortis! Vet att jag en gång skickade mess till helena o fråga henne om det hon kände nån som kunde tänka sig att adoptera min störda 15åriga syster. Men vem skulle vilja ha ett sånt miffo? Bråkade mest under den tiden, slogs en del. Oftast på köksgolvet. Minns att jag haltade på min gymnasieinspark för att hon hade sparkat mig så hårt på knät. Inte populärt.

Men till allas glädje blev även syrran vuxen. Inte bara blev hon normal igen, hon blev en av mina allra bästa vänner. De där tre åren som skiljer oss åt, de som så många gånger varit så påtagliga, är nu knappt märkbara. Nu för tiden är vi mer lika än någonsin. Och det är verkligen kanon.  Visst märks det fortfarande vem som är storasysten av oss och vem på sant lillasyster maner kommer undan med mer än hon förtjänar, men det är inget jag stör mig på längre. Tycker om att vara storasyster år henne.

Vad som är riktigt tråkigt är att syrran nu tagit sitt pick och pack o flyttat hemifrån. Inte bara till Lund som en annan liten mes utan ända bort till storstan...till Stockholm. Så nu när man äntligen tycker att syrran är en riktig toppenvän, träffar man henne alldeles för sällan. Fast riktigt härligt är dock att höra att hon trivs så bra. Inte för att jag någonsin var orolig. Skaffa vänner, parta och samtidigt få toppbetyg har ju aldig varit hennes problem...men tid för oss här hemma blir det alldeles för lite av, om ni frågar mig.

Älskade lillsyrra, jag träffar dig ju alldeles för sällan nu för tiden. (hittade inget annat foto på dig, men nu fick ju pappsen vara med på ett hörn oxå). Saknar dig! Tomt i skåne utan dig.



Ser fram emot nästa fredag!  Då jäklar ska det umgås *ler*
PÖSS på daj! Du e bäst.

Idag är det fredag. Supernajs! Inte det att jag inte tycker om mitt jobb, men helg är ju helg. Dessutom innebär helgen ju att det mycket snart bara är en vecka mindre kvar...

Fast så imorse, tror ni inte att jag vaknade med dunderhuvudvärk och ont i halsen. Jag vill inte!! Nu sitter jag här på jobb o känner mig så där allmänt krasslig. E rädd för att febern börjar komma krypande nu oxå. Har inte längre en febertermometer, blev nog kvar i England, men jag brukar känna det i ögonen...å där känns det inte så bra. Attans j***a skit! Var ju inte så här jag hade tänkt spendera helgen.

Nåja, man ska inte måla fan på väggen... hoppas på att detta bara är ett endags syndrom. Ja, det tror jag. Så får det bli!

Saknar. Längtar.

Idag skiner solen. Jag kan se den från mitt jobbfönster. Vill vara ute och känna den i ansiket.

Såg den igår med, men när jag slutade jobba började det regna och hagla...

Det är en ond värld vi lever i.

Långt hår är långt hår. Fint, men inte alltid så spännande. Jag har haft samma frissa nu i tre-fyra år. Gillar den. Tror o hoppas att jag passar bra i den oxå. Experimenterade lite mer under mina tonår. Oftast med dåliga resultat. Nu har jag blivit feg. Men bara för att man är en mes innebär det inte att man inte kan ändra lite iaf.

Så nu kära vänner är jag med lugg...den ni. *ler*


Inte så drastiskt kanske, men jag e nöjd, helnöjd!

Idag har det varit en bra dag. Skönt att komma tillbaka till labbet. Riktigt najs. Kul att träffa alla kollegor, snacka lite skit. Känna att inget egentligen har hänt på de tre veckor jag varit borta. Skönt att vara tillbaka vid min egen labbänk och min egen arbetsplats. Gud vad jag låter nördig...men det är i och för sig något jag har blivit ganska tillfreds med på senaste tiden. Lab-nörd...det är jag det. Så är det!

Mycket jobb var det att ta tag i. Mycket som har fått ligga på is nu i tre veckor plus allt nytt som ska sättas igång nu när jag är hemma igen. Fast rastlös som jag är klagar jag vekligen inte. Är lyckligt lottad som har ett arbete som jag tycker är kul. Bra jobb, ger bra måndagar.

Håller i denna stund på att packa ihop mina pinaler. I eftermiddag är jag tillbaka i Lund!

Ses snart allihop! Puss på er så länge!

Lite suspekt händelse idag...

Åt för ovanlighetens skull lunch från jobbets matsal idag. Var kyckling och den såg faktiskt (!) riktigt god ut. Eftersom jag rätt uteslutande lever på mackor, flingor och chocklad i det här landet, blev det en rätt stor portion (vill ju passa på att äta ordentligt när man äntligen blir färdigt till att äta lagad mat...) Mätt blev jag, det kan jag lova. Så den där bullen som jag hade tagit, men inte ätit beslöt jag mig för att spara tills senare. 

När jag sen står där och väntar på hissen kan jag inte låta bli att ta en tugga av bullen i alla fall. Mannen som står bredvid mig, oxå väntandes på hissen, säger då till mig "you're gonna be fat". Vad sa han just till mig??, var nog det första som poppade upp i huvudet på mig. Vilken kommentar! Blev först lite rädd, såg han hur mycket jag åt till lunch, och så nu en bulle oxå... eftersom hans mobil ringde ganska precis efter hans lilla uttalande blev det ingen fortsättning till kommentaren. Tyckte det var skönt. men attans vad tankarna snurrade i huvudet.

Vad menade han med det? Att jag inte borde äta så mycket? hallå ,jag var hungrig! Så här i efterhand tror jag dock att han försökte vara ironisk...(snälla säg han var det) Det såg ju inte så mycket ut att äta en liten torr grov bulle till lunch. Hoppas att det var därför iaf. Sen började funderingarna  vandra iväg...Tänk om han var en sån som kan se in i farmtiden. Han kanske bara ville förvarna mig. Kanske är mitt öde att finna mig själv om 20 år, ensam, tragisk o fet...tröstätandes chokladpraliner. Gud vad hemskt! Nä, så får det inte bli.

så, jag har bestämt mig för att han bara var dålig på att vara ironisk ..(inte att jag inte fattade det...*ler*)..så får det bli!

Tycker synd om er som inte fattade hur en gammal tant, som antingen var lite utvecklingsstörd eller bara levt ett hårt liv, Erik, som troligtvis började bli lite trött på mig o helena samt frasen "de, de e najs", det som fick oss att skratta så sjukt mycket att hela kafeet nog tyckte att vi allt måste vara lite konstiga vi oxå..

Där missade ni allt nåt...( om inte det bara roliga, så ialla fall få se Erik skämmas så han blir röd i huvudet....det var en upplevelse bara det)

Jag o helena kommer iaf att skratta åt detta länge

Antar att huvudingredienserna för ett najs finland är tre goda vänner, vårskor-shopping, en del vin, god mat och så klart en röjar kväll på stan. Allt detta toppat med en hel dags strålande sol.

Fast som ni ser var tyvär inte sol ett genomgående tema för helgen. Skitfinland visade verkligen sin starka sida i början av helgen, men jag är övertygad om att vårat genensamma glada humör, det som fick oss att stråla, lockade fram solen till sist.

 
O säg den som inte kan tycka att finland ser ganska najs ut när solen skiner på ens söndagspromenad nere vid havet. Det enda som tydligen saknades var att gå på en sväng på isen. (Antar att jag får ta med Helena till ishallen nån dag, är ju inte var dag men kan få chansen att uppfylla en liten dröm sådär...även om den bara är att få gå på isen...*ler*)

Vad gör man då i skitfinland innan det blir så där najs kanske ni undrar. Jo, man låtsas som om inte vädret suger. Kanske till och med i förnekelsen köper sig vars ett par vårskor. Nej det är ju klart Erik köpte inga vårskor, men hör o häpnad...han shoppade! En tröja! En som både jag o ch Helena gav två tummar upp för. Inte var dag man får vara med om att Erik shoppar, I can tell you that!

Laga mat hemma hos mig till tre pers, gjorde vi på fredan, o tro mig det var inte värt besväret.
  
Framför allt inte när det visade sig att rysk mat var en riktig höjdare. Verkligen kanongott! Ingen av oss gick från den restaurangen annat än helnöjd. Fast även om humöret var på topp var det ju fortfarande skitkallt! så vad är då bättre än att åka hem o supa till lite? För inget väder i världen skulle hindra oss från att att partaja loss i Helsinki! Så är det bara! Inte ens den 35min långa bussturen mellan mig o stan. Man har väl varit fjortis? Vi vet hur man gör, still...

Kul var det vill jag lova! ett av de bästa tecknen på det är lite suddiga party bilder ( kan vara ett tecken på att jakob var med ute oxå iofs..)




Sitter här nu i ensam igen och funderar på vad som faktiskt gör ett ställe riktigt najs...

Kom fram till att det ju inte kan vara något annat än:


Vänner, med vilka man verkligen kan vara sig själv!

Jag stavar som en J**la kratta. Beror nog mest på att jag lider lite tangentbords-dyslexi och nog borde gå en typing-kurs. Intalar mig iaf att problemet ligger i min fingersättning... Tur att jag inte valde en karriär som sekreterare, hade varit usel. (fast jag gör helt ok kaffe...faktiskt!)

Torsdag kväll. Ensam i en liten lägenhet, som inte är min. I en stad där jag inte känner en kotte. Kanske inte superkul, men jag börjar vänja mig, så det är väl helt ok. Även om jag vet att man ska leva i nuet och allt det där, kan jag inte låta bli att längta lite efter framtiden. Finns ju så mycket att se fram emot nu, som t.ex.:

- Besök till helgen! Redan imorgon faktiskt... ska bli grymt kul när två av ens bästa vänner kommer och roar mig ( och sig själva hoppas jag) här skitfinland. Ska verkligen bli kanon!

- Våren. Gud, den ser jag verkligen fram emot. Kändes som om den kanske var på gång där ett tag, men icke...och sen kommer man hit, o hit hade den definitivt inte hittat. Våren gör mig glad!

- En liten påsk-tripp ner till sydligare breddgrader. Ska inte påstå att jag åker dit för sol och värme. Inte ens för det lilla beget med alla apornas skull. (säger inte att jag inte jag inte uppskattar att det det råkar vara lite väsrmare och soligare än det är hemma...*ler*) Nej, finns något som lockar mycket mer...my love!  Mindre än fyra veckor kvar nu.

Tycker om att ha saker att se fram emot. Man ska vara försiktig dock så att man inte blickar för långt bort...gör bara väntan så mycket längre...

Nu är jag banne mig trött på snö, slask och kyla. Mörkt och kallt när man går till jobbet och mörkt och kallt när man går hem. Värme är kanske för mycket begärt, men lite sol...snälla...kom igen!

Något som många av er säkert har märkt vid det här laget är att jag har varit väldigt frånvarande på msn under den gångna veckan. Framför allt eftersom jag har en dendens till att vara där konstant  när jag är hemma eller på labbet för den delen... Anledningen till detta är, som ni säkert kan ana, inget jag själv valt. Utan problemet är att finnarna på sonera verkar vara lika otekniska som jag. Jag kan väl omöljigt vara den enda som inte har ett finskt personnummer...suck! Skitfinland! Ska ringa en sista gång imorgon och vara så där arg som jag kan (eller önskar att jag kunde) och sen ger jag fan upp.

Skulle det inte funka får jag nog ta och se detta som lite av ett experimet. Lite som att vara på en öde ö, fast ändå inte. Stan är  ju inte direkt öde, men tanken på att jag inte känner någon gör ju att det känns rätt öde o lite ensamt sådär. Ett annat feature av en öde ö ska ju vara brist på tekniska moderniteter, där kvalifierar jag mig ganska bra. Har ju iofs min laptop, men utan internet eller filmer som man inte redan sett, mer än en gång är det ju kanske inte så mycket kul kvar av den, mest jobb faktiskt... Telefonen min används för kommunikation, men eftersom jag har svenskt kontantkort blir det för dyrt både att ringa från den och att bli uppringd. Ladda på den är ju oxå lite svårt här *ler*, så sporadiska "jag lever fortfarande sms" får duga. Som om inte detta var nog så pajade min TV typ andra dagen, de har varit och hämtat den, men ingen ny har jag fått. Finskt Tv är ju i och för sig rätt överskattad... Så, det som kvarstår är ju den gamla goda boken, vilket ju inte är fy skam när man tänker efter. För den som behöver lite lästips kan jag varmt rekommendera Expedition L av Erlend Loe. Härligt underhållande, bra språk, allmänt galen...I Like! Blev en hel del fniss på morgonbussen.

Som den lättutråkande tjej jag är försöker jag att hitta på saker att göra, ta igår som exempel. Tyckte allt att det hade blivit lite mildare ute, så jag bestämde mig för att det var dax för lite vår shopping. Har ju haft det väldigt knapert ett tag, men nu när jag har höjt mig från under existensminimum, till precis ovanför ytan, är det shopping som gäller. Tror dock att de där vårkänslorna steg mig lite åt huvudet, för bikini, solbrillor och linnebyxor är det ju tyvärr inte tid för på ett tag. Men, men nån gång...och fina var de! Väl hemma tyckte jag att att var läge för lite popcorn till min fim som jag skulle se om, igen. Eftersom min fantastiska lya saknar micro (och ugn för den delen) fick det ju bli spispop. Fann mig dock lite för distraherad, glömde helt bort oljan på spisen. När jag sen kom på den rök det väldigt från kastrullen. Nyfiken som jag är var jag ju naturligtvis tvungen att lyfta på locket. Attans vilka lågor!! Fannmig bock ganska snappt och kom skönt nog ihåg att inte släcka olja med vatten... Härlig rökutveckling dock...barndvarnaren vitar jag ju inte på mer, det vill jag lova! har fått ett fint brännmärke på handen oxå. Najs reminder! Jaja...lite spänning i tillvaron är ju aldrig fel...