In my head and around it

Igår var en under omständigheterna bra dag. Höll mig sysselsatt. En heldag på labbet gav mig precis den fokus på något annat som jag behövde. Där finns det inte samma möjlighet för tankarna att glida iväg. Där finns det inte tid analysera och försöka hitta svaren på frågorna hur och varför. Var skönt. Avkopplande för själen min. Fick skratta igår också förresten, sådär så att jag fick ont i magen till och med. Det var grymt bra, utrensande. Satt och funderade på tåget hem sen. Såg tillbaka på kvällen sett som från en utomståendes ögon. Där satt vi fem, åt, pratade och skrattade om vartannat. Vem skulle då kunnat tro att hon brunetten just fått sitt hjärta krossat i tusentals små bitar. Visst hon drack kanske ett glas vin mer än de andra och nån gång sådär såg ut att vara i sin egen värld, men det tror jag inte hade märkts. Vill ju inte att det ska märkas. Hur ska jag då kunna låtsas som om allting är som vanligt igen. Behöver det. Känna mig som vanligt, som jag brukade. Innan allt detta. Innan det stora sveket.

Samlar all min kraft nu. Försöker fokusera den på att vara stark och inte på att tänka tillbaka. Igår grät jag inte en endaste tår. Nästan lite stolt över mig själv. Visst var de nära, mycket nära, många gånger, men jag höll dem tillbaka. Var endaste en. Känns bra. Får mig att känna mig stark. Gråt är annars något jag har väldigt nära till. Gråter alldeles för mycket och jag har svårt att kontrollera det. När jag är arg och besviken kan jag inte hålla dem tillbaka. Blir lika förbannad på mig själv varje gång. Får mig att känna mig ynklig. Hur ska man kunna argumentera för sin sak då? Är dock övertygad om att det är bra att kunna gråta. Att släppa på kontrollen. Att få känna ordentligt. Bara inte för ofta och vid fel tillfälle.

Ensam förresten... inte är jag ensam. Nä, det är jag verkligen inte. Jag må ha en pjäs mindre på mitt schackbräde, men hela partiet står inte och faller på en bonde. Nu är bara de som verkligen bryr sig om mig kvar i mitt liv. Det svarta fåret är utrensat. Finns inte längre där och kan såra mig. Borta från mitt liv.

Nu ska jag återgå till plugget. Har en deadline klockan tre. Har mycket kvar, alldeles för mycket. Så snart jag är klar ska jag gå till gymet . Ska träna tills jag stupar. Ser fram emot det. Först hitta alla krafter som jag har för att sen fullständigt göra slut på dem. Börja om, ladda om, rensa ut.

Måste bara avsluta med ett tack. Ett tack till alla er som hört av er, som tänker på mig och stöttar mig. Ni får mig att se det ljusa i allt detta mörker. Vet inte vad jag skulle vara utan er. I er närhel känner jag mig så lyckligt lottad. Tack