Ensam dag två
Har gått omkring med värsta stora klunpen i magen. Har gjort mitt bästa för att inte börja gråta idag. Brast lite under föreläsningen och lite under lunchen. Vill inte gråta. Vill vara stark. Men fan vad tungt det är.
Har fått höra att det var omoget av mig att hänga ut honom i gårdagen inlägg. Att jag borde ha varit större. kanske det. Önskar nog att jag varit större, men jag behövde verkligen få ut det. Smärtan som jag känner i mitt hjärta kanske har påverkat mitt omdöme men för det tänker jag verkligen inte be om ursäkt. Alla de där känslorna jag kände då och känner fortfarande behövde ta vägen nånstans. All den ilskan fick inte plats i mina tårar. Ville att alla skulle veta. Mest för att jag ska slippa berätta. För att jag ska slippa prata om det. Vill inte älta, bara glömma.
Idag har jag försökt att vara som vanligt. Le och skratta när jag skulle. Kanske har jag lyckats lura någon, men inte mig själv. Klumpen i magen är så stor att jag är säker på att man kan se den på mig. Vill inte att man ska göra det. Vet inte om det är det bästa sättet att hantera detta, om det har nog alla olika åsikter. Oavsett, this is me.
Det jag önskar mest just nu är att allt slutat bättre. Hade väl räckt att göra mig ledsen. Nu blev ju allt nersvartat. Så jävla onödigt.
Nu sitter jag här själv i datasalen och gråter. Igår var det ett år sen vi träffades. Härlig timing.
Nu ska jag bara hitta ut, se ljuset. Men först ska jag torka tårarna och åter ge mig ut i den grymma verkligheten.
Har fått höra att det var omoget av mig att hänga ut honom i gårdagen inlägg. Att jag borde ha varit större. kanske det. Önskar nog att jag varit större, men jag behövde verkligen få ut det. Smärtan som jag känner i mitt hjärta kanske har påverkat mitt omdöme men för det tänker jag verkligen inte be om ursäkt. Alla de där känslorna jag kände då och känner fortfarande behövde ta vägen nånstans. All den ilskan fick inte plats i mina tårar. Ville att alla skulle veta. Mest för att jag ska slippa berätta. För att jag ska slippa prata om det. Vill inte älta, bara glömma.
Idag har jag försökt att vara som vanligt. Le och skratta när jag skulle. Kanske har jag lyckats lura någon, men inte mig själv. Klumpen i magen är så stor att jag är säker på att man kan se den på mig. Vill inte att man ska göra det. Vet inte om det är det bästa sättet att hantera detta, om det har nog alla olika åsikter. Oavsett, this is me.
Det jag önskar mest just nu är att allt slutat bättre. Hade väl räckt att göra mig ledsen. Nu blev ju allt nersvartat. Så jävla onödigt.
Nu sitter jag här själv i datasalen och gråter. Igår var det ett år sen vi träffades. Härlig timing.
Nu ska jag bara hitta ut, se ljuset. Men först ska jag torka tårarna och åter ge mig ut i den grymma verkligheten.
Kommentarer
Postat av: mamma
Han var inte värd dig, älskling.
Trackback