Om pengar och om Lasse
Så har mycket tid gått igen. Har känt att jag har haft ont om tid även om jag inte riktigt vet vad jag gjort för vettigt med den jag haft. Lite sorgligt kanske. Har blivit en del plugg och så naturligtvis så var det konsumknegtajm igen i helgen. Så grymt tråkig. Har sagt det förr och jag säger det igen. Men vill man ha lön måste man arbeta har jag hört och lön det vill jag ju ha. Utan den hade det blivit så mycket torftigare. Inga skor som jag egentligen inte behöver, inga roliga utekvällar och middagar med vänner. Utan de pengarna hade jag inte heller kunnat åka ner till Malta i övermorgon och det skulle jag ju inte vilja missa för alla skor i garderoben. Även om jag ju såklart gärna vill slippa välja ;)
Med eller utan de där extra pengarna hade jag ju nog dock gått och sett Lasse Winnerbäck i onsdags. Hade nog kunnat leva på gröt ganska länge om det hade krisat. Blev visst inget bloggande i torsdags, som jag nog hade lovat, om hur jag svävade på små moln med världens största leende efter konserten. Verkligen svårt att inte bli smått kär i denna, egentligen rätt anspråkslösa man. Han var och är ju så härligt fantastiskt grymt bra. Många av den nya plattans låtar speldes och därmed fick höras live för första gången, däribland min egen favorit: tidvis. En låt där så många av mina egna känslor den senaste tiden har fått ord, där jag kan känna igen mig så, kanske inte i allt, men kanske i alldeles för mycket. Är väl just det som gör honom till den fantastiska låtskrivare som han är, att han har förmågan att hitta just det där som beskriver känslan, som förklarar handlingen. Naturligtvis spelades det många gamla favoriter också, för vad vore upplevelsen utan publikens allsång till hugger i sten och kom änglar? Till min glädje dök även en av mina andra riktiga favoriter, ingen soldat upp. Åter igen en riktigt grym text och melodi, vad mer kan man säga?
Tack Winnerbäck och tack Cecilia, det bästa av sällskap!
Nästa gång ni hör från mig befinner jag mig på sydligare breddgrader. Längtar galet nu. Otippat? *ler*
Med eller utan de där extra pengarna hade jag ju nog dock gått och sett Lasse Winnerbäck i onsdags. Hade nog kunnat leva på gröt ganska länge om det hade krisat. Blev visst inget bloggande i torsdags, som jag nog hade lovat, om hur jag svävade på små moln med världens största leende efter konserten. Verkligen svårt att inte bli smått kär i denna, egentligen rätt anspråkslösa man. Han var och är ju så härligt fantastiskt grymt bra. Många av den nya plattans låtar speldes och därmed fick höras live för första gången, däribland min egen favorit: tidvis. En låt där så många av mina egna känslor den senaste tiden har fått ord, där jag kan känna igen mig så, kanske inte i allt, men kanske i alldeles för mycket. Är väl just det som gör honom till den fantastiska låtskrivare som han är, att han har förmågan att hitta just det där som beskriver känslan, som förklarar handlingen. Naturligtvis spelades det många gamla favoriter också, för vad vore upplevelsen utan publikens allsång till hugger i sten och kom änglar? Till min glädje dök även en av mina andra riktiga favoriter, ingen soldat upp. Åter igen en riktigt grym text och melodi, vad mer kan man säga?
Tack Winnerbäck och tack Cecilia, det bästa av sällskap!
Nästa gång ni hör från mig befinner jag mig på sydligare breddgrader. Längtar galet nu. Otippat? *ler*
Kommentarer
Postat av: Cecilia
Tack själv babe! Ha det så myyysigt på Malta och lycka till på torsdag!! Pussiluss!!
Trackback