Tid som gått
Känns som om många av mina inlägg de senaste har handlat om just detta, tid. Kanske tycker ni att jag börjar bli lite tjatig... Svårt att undgå att fundera över det dock. Dyker upp i de flesta sammanhang och inte minst i mitt eget huvud. Det mesta som händer är ju på ett eller annat sätt kopplat till just tid. Förr. Nu. Då.
Även om nu är den allra viktigaste tiden tycks jag ändå oftast finna mig funderades på den ovissa framtiden eller på den tid som gått. Vet inte varför, och det spelar ingen roll heller. Det bara är så.
Just i denna stund har mina tankar vandrat iväg till Dåtiden. Både den nära och den avlägsna. Har aldrig riktigt förstått hur känslan av gången tid och den faktiska tiden som förlöpt hänger ihop. Eller gör den det? Bara en sån sak som att hur något som hände för bara två månader sedan nu kan kännas ganska avlägset, medan jag inte alls tycker att det känns som om det har gått snart fem år sedan jag började på LU. Lite galet att det faktiskt var så länge sen. Då vad det en nervös Petra som registrerade sig på kursen media och kommunikation A. Trodde det skulle vara rätt för mig. Så fel jag hade. Visst var det en kul termin. Kursen var löjligt enkel och alldeles för flummig för mig. Kan inte säga att jag lärde mig så mycket, men folket var riktigt kul. De flesta var i huvudsak där för att ha kul, så det hade vi. Och som så ofta konstaterat måste man ju inse vad som är fel för en själv, vad som inte passar, innan man kan veta vad som faktiskt är rätt. Och det känns verkligen som att jag har gjort det nu. Hittat rätt väg. Detta vill jag verkligen göra. Det är nåt visst med vetenskap, precist och ständigt på kanten in i det okända. Spännade helt enkelt.
Tillbaka till mina dåtidstankar.
Tycker det är ofta man konstaterar "jäklar vad längesen det var". Minnen väcks till liv av situationer eller saker. Kan nästan vara vad som helst faktiskt. Hittade bland annat ett gammalt foto för ett tag sen på en Petra som verkligen inte finns längre. Inte bara till den jag var på insidan utan även rent fysiskt. Den jag var då, skulle jag verkligen inte vilja bli igen. Aldrig. Kan ärligt säga att jag tycker bättre om mig själv nu. Är på så sätt härligt att se tillbaka, att se hur mycket närmre den man vill vara man är nu, jämför med hur det har varit. Lär mig ständigt saker om mig själv och försöker verkligen dra lärdom av det jag stöter på vägen, på människor jag haft i mitt liv och på situationer jag varit i. Gör vi inte alla?
Så, för att få ut det mest av nutiden och framtiden tror jag att man måste minnas allt det goda man mött i dåtiden och lära sig av det onda som stått i vägen. Det är väl så man växer som människa? Kanske hittar sig själv rent ut av... kanske. Hoppet finns där. Så sant.