In my head and around it

Det är jobbigare att ta sig ur sängen på morgonen när det är mörkt och snöar ute än när solen skiner....Brr!

Nu sitter jag här på labbet igen med inte allt för mycket att göra. Eller visst har jag att göra, men det är mycket väntetid idag. Min handledare är inte här heller, så jag har inget annat att stå i medan jag väntar på att saker ska bli klara. Den mannen kommer verkligen men originella anledningar till att komma sent. I morse, eller ja, vid tio, ringer han och meddelar att han kommer att bli rätt sen idag. Han håller nämligen på att bryta upp golvplankor i sitt förråd, där han tydligen hade lyckats krossa tre vinflaskor o tydligen rätt dyra sådana också. Hmm. Klart något man ställer sig och gör en fredag morgon. En annan morgon var förklaringen att tåget hade kört fel. Vilket det säkert hade gjort, men det är lita konstigt att så mycket konstiga saker händer honom hela tiden, och på mornarna dessutom. Det är det som är fördelen med sådana extrema ursäkter, alla köper dem. Vem skulle själv komma på sådana idiotiska saker?

Well, well... Idag är det fredag. Alltid lika skönt. Har inga storslagna planer för helgen, men det känns faktiskt ganska skönt. Bara ta det lugnt lixom. I like! Ska spela lite bowling med familj och vänner på lördag kväll. En sysselsättning som faktiskt får min, ofta så obefintliga, tävlingsinstinkt att tända till. Ska inte påstå att jag är speciellt bra eller att jag brukar vinna, men kul tycker jag att det är. För mig handlar det nog mer om tur än teknik, men då och då får jag in en riktig fullträff. O jäklar vad grym jag känner mig då! Vet inte om det är så att jag faktiskt har ett behov av att vinna, är nog snarare en kamp om att försöka slå min kära far. Sånt är ju alltid kul... *ler* Lovar iaf att återkomma med resultatet av min bowlingtalang. Även vid ett eventuellt nederlag.

Hoppas att ni alla också får en kanonhelg! Ses kanske, vem vet? Lite bullar på söndag är ju inget jag tackar nej till… ;)

Så var det alla hjärtans dag igen. Finner mig för första gången med pojkvän just denna dag. Inte för att jag kan vara med min älskling idag, men med honom är ju varje dag som alla hjärtans dag. Så är det. Nu var det ju inte det som jag kände att jag behövde ventilera idag. Ska faktiskt inte heller sätta igång och tjata om att det ska vara en sån kommersiell högtid och att man faktiskt borde uppskatta och älska varandra alla andra 364 dagar om året lika mycket som just denna dag. Två åsikter jag naturligtvis står för, med eller utan pojkvän. Som om inte alla hjärtans dag var nog har ju nu också amerikanarna kommit på ytterliggare en kommersiell kärlekshögtid, Hug Your Sweetheart Day, som man strategiskt nog har placerat den 23dje augusti, tillräckligt tidigt på hösten för att den där sommarflingen fortfarande ska vara vid liv och lagom långt från idag för det inte bli tjatigt. Hmm, att dom orkar.

Men för mig går min kärlek denna dag går inte bara till min egen älskling utan även till alla de som kan behöva kärlek. Borde inte ALLA hjärtans dag, betyda att alla hjärtan ska värnas om. Min kärlek en dag som denna går till alla barn i vår värld som blivit berövade den kärlek som jag anser att alla barn har rätt till. Finns så fruktansvärt många barn i denna värld som far illa. Barn övergivna av sina föräldrar, dumpade för att klara sig själva eller nästan ännu värre fysiskt eller psykiskt torterade av dem som ska älska de mest av allt på denna jord. Vilket oerhört svek. Gör mig så jäkla arg. Att någon kan göra så mot små försvarslösa barn som inget hellre vill än att bli älskade så som de förtjänar.

Till alla de barn där ute som av olika anledningar inte kan få vara barn på det sätt som alla förtjänar, barn i svält, sjuka barn, barn på gatan, barn som förlorat allt o barn som blivit berövade all kärlek. Till er alla fokuserar jag min kärlek idag. Jag vet sorgligt nog att jag inte kan göra mycket för att hjälpa er i er situation, men jag kan i alla fall bidra. Skänker därför en ALLA hjärtans dags present till UNICEF. Inte för att jag har så stora förhoppningar på att just mina pengar ska göra någon nytta, men ett litet bidrag är ju bättre än inget. Är inte heller rik, men en liten slant och mycket kärlek har jag. Har du?

Jag har egentligen alltid känt att man inte ska gå omkring och ha dåligt samvete för saker. Saker man gjort, inte gjort, borde ha gjort eller bara borde ha gjort annorlunda. Men som vanligt när det gäller mig har jag en hel del synpunkter om hur man bör vara. Att jag sen sällan lyssnar på dem själv, eller följer de råd jag så gärna ger till mina vänner är en helt annan sak. Så dåligt samvete är något jag ofta brottas med. Det kommer krypande av många anledningar. Oftast har jag ju dåligt samvete över saker jag gör mot mig själv, såsom min usla kosthållning, bristande träning och avsaknad aktiv pluggtid. 

För denna brist på karaktär är det ju bara jag som får lida, och det inte mer än rätt! Men andra av mina brister påverkar tyvärr mina kära vänner och min älskade familj. Och för detta har jag ofta dåligt samvete. Främst är det för att jag inte riktigt tar mig tid att träffa dem. Blir så lätt att man umgås med samma människor alltid. Man ses den ena dagen, då gör man planer för vad man ska hitta på nästkommande dag och sen i helgen. Så rullar det på. Följden av detta bli att man enkelt missar alla andra vänner. Jag vet att vissa av dem tar lite illa upp och jag vet att jag har lovat att skärpa mig, otaliga gånger. Speciellt efter de gånger jag faktiskt blivit färdig till att bestämma nåt (troligtvis inte på mitt eget initiativ), bara för att komma på att jag nog hade dubbelbokat med något annat. Att jag vet att de tycker att jag e dålig, gör ju naturligtvis att jag får ännu dåligare samvete. (Heter det dåligare samvete förresten? Tycker ju att det borde heta sämre, men kan ett samvete vara sämre? Hmm)

Varför ser jag bara inte till att ändra mig, är ju en fråga. En rätt naturlig sådan dessutom. Svaret är… ja du?? Det kan man ju undra. Borde ju göra det. Ge mig en ordentlig spark i baken. Tror tyvärr inte att jag funkar så. Fast det är ju i och för sig ingen ursäkt. Skärpning Petra! Så får det bli. Denna gången lovar jag inget, men ni ska veta att jag inte glömt er och att min brist på uppmärksammande av er existens inte är ett medvetet val jag gjort. Det bara blir så. Sorry!

Jag är inte ömtålig, skäll på mig när ni tycker att jag gör fel! Behöver veta det. Love you all!

Jaha, en blogg? Å vad ska jag med den till kan man undra. Vi snackar ju om tjejen som aldrig har lyckats föra dagbok i mer än två veckor. Det spelade ingen roll hur mycket killar jag än var kär i på tiden då det begav sig. (För det är väl sånt man skriver i rosa dagböcker… *ler*) Att detta inte var för mig är sedan länge insett och konstaterat. Har istället gett mig på en lite annan form av dagbok, kalendern. Att jag inte lyckas kunna använda en sådan heller har jag ännu inte tagit mig mod till att inse. Istället köper glatt en ny varje år. Och varje gång säger jag att under detta året ska jag banne mig bli organiserad, använda den flitigt så där som jag med avund ser andra göra, men icke! Lyckas ständigt dubbelboka o trippelboka, missa möten och födelsedagar. Till alla er som tycks bli drabbade av min tankspriddhet och brist på ren koll, ber jag som vanligt så hemskt mycket om ursäkt! De va inte meningen…

Tankar och funderingar har jag dock gott om, så kanske detta är forumet för mig. Har ju aldrig varit så bra på att berätta om mina hemligheter. Inte ens i mina många dagboksförsök har jag lyckats dela med mig av dem, ens till mig själv. Här kan jag ju få vara så där härligt allmän, men ändå personlig. Alla tankar om livet är ju personliga och många av den har jag nog ett behov av att ventilera. Vet inte om jag har så stort behov av att andra ska ta del av dem, men om någon är intresserad av vad som händer i och utanför mitt huvud, finns det ju nu en möjlighet till det.

Som om inte behovet av att ventilera var nog har jag den senaste tiden funnit mig själv här på jobb, med en aning för mycket tid över. Inte för att det inte finns saker att stå i här på labbet, utan snarare för att min handledare är en aning ostrukturerad. Hans brist på ”att tänka ett steg länge” resulterar i att effektiv tidsplanering inte är att tala om här. Hoppas att det blir bättre, har ju trots allt gått in för att försöka effektivisera den mannen. Än så länge funkar det lite, men bara om jag ständigt jagar honom.

Så, om jag kan hålla denna blogg vid liv kan ju bara tiden utvisa, men som vanligt ger jag mig in i det med höga ambitioner. Vill man så går det! O vill man inte något tillräckligt mycket så...hmm