In my head and around it

Känns som om många av mina inlägg de senaste har handlat om just detta, tid. Kanske tycker ni att jag börjar bli lite tjatig... Svårt att undgå att fundera över det dock. Dyker upp i de flesta sammanhang och inte minst i mitt eget huvud. Det mesta som händer är ju på ett eller annat sätt kopplat till just tid. Förr. Nu. Då.

Även om nu är den allra viktigaste tiden tycks jag ändå oftast finna mig funderades på den ovissa framtiden eller på den tid som gått. Vet inte varför, och det spelar ingen roll heller. Det bara är så.

Just i denna stund har mina tankar vandrat iväg till Dåtiden. Både den nära och den avlägsna. Har aldrig riktigt förstått hur känslan av gången tid och den faktiska tiden som förlöpt hänger ihop. Eller gör den det? Bara en sån sak som att hur något som hände för bara två månader sedan nu kan kännas ganska avlägset, medan jag inte alls tycker att det känns som om det har gått snart fem år sedan jag började på LU. Lite galet att det faktiskt var så länge sen. Då vad det en nervös Petra som registrerade sig på kursen media och kommunikation A. Trodde det skulle vara rätt för mig. Så fel jag hade. Visst var det en kul termin. Kursen var löjligt enkel och alldeles för flummig för mig. Kan inte säga att jag lärde mig så mycket, men folket var riktigt kul. De flesta var i huvudsak där för att ha kul, så det hade vi. Och som så ofta konstaterat måste man ju inse vad som är fel för en själv, vad som inte passar,  innan man kan veta vad som faktiskt är rätt. Och det känns verkligen som att jag har gjort det nu. Hittat rätt väg. Detta vill jag verkligen göra. Det är nåt visst med vetenskap, precist och ständigt på kanten in i det okända. Spännade helt enkelt.

Tillbaka till mina dåtidstankar.

Tycker det är ofta man konstaterar "jäklar vad längesen det var". Minnen väcks till liv av situationer eller saker. Kan nästan vara vad som helst faktiskt. Hittade bland annat ett gammalt foto för ett tag sen på en Petra som verkligen inte finns längre. Inte bara till den jag var på insidan utan även rent fysiskt. Den jag var då, skulle jag verkligen inte vilja bli igen. Aldrig. Kan ärligt säga att jag tycker bättre om mig själv nu. Är på så sätt härligt att se tillbaka, att se hur mycket närmre den man vill vara man är nu, jämför med hur det har varit. Lär mig ständigt saker om mig själv och försöker verkligen dra lärdom av det jag stöter på vägen, på människor jag haft i mitt liv och på situationer jag varit i. Gör vi inte alla?

Så, för att få ut det mest av nutiden och framtiden tror jag att man måste minnas allt det goda man mött i dåtiden och lära sig av det onda som stått i vägen. Det är väl så man växer som människa? Kanske hittar sig själv rent ut av... kanske. Hoppet finns där. Så sant.

Då var det time, årets första Londontripp. Jag och syrran möts upp på Stanstad om bara några timmar. Kul att det blev av och framför allt att åka iväg med syrran. Vi ses ju inte så ofta längre, lite trist... Då är det ju bra att man bara kan dra iväg ett par dar såhär. Spendera lite quality time ihop. Hinna tröttna på varandra lite... Hade lite boendeproblem den här gången dock, men det löste sig igår kväll. Framförhållning vad är det? Det lööser sig ju alltid...

Ska bli skitkul i alla fall! Shopping, partaj och grymt sällskap. Det enda som inte är grym är det engelska vädret, men å andra sidan är det ju detsamma som här hemma....regn, regn, regn... Är fullvuxen nu, behöver inte vattnas mer!

Såg på grammisgalan igår kväll btw. Skulle ha packat, men vad har man morgonen innan till? Bra framträdande av Sahara Hotnights, Maia Hirasawa och såklart Lasse Winnerbäck var väl det som fångade mig, annars är jag rätt trött på dessa galor. Kan inte låta bli att kommentera att jag inte tycker att man kan tävla i musik. Lika meningslöst som en skönhetstävling, är det inte den individuella smaken som avgör vem som är snyggast och framför allt vilken musik som är bättre än annan? Det jag tog med mig från de två timmarna framför TVn är att jag vill se the Hives live! Snart! Och att politiker i Sverige är lite av ett skämt. Torre Carl Bildt dyker upp i den fruktansvärd kavaj och talar om glädjespriding... kom igen! Visst är det viktigt att ge cred till de som bidrar med att sätta Sverige på musikkartan, men Calle... skärp dig! Pinsamt.

Ha det gott i helgen allihop!

Stor kram!