In my head and around it

Idag har jag mött en riktigt häftig människa. En sådan som man verkligen inte kan låta bli att imponeras av. Mannen jag talar om var tutor för vår PBL grupp idag, det vill säga han handledde vårt gruppmöte i ämnet schizofreni. Han inspirerade så med sitt entusiasm för det han lärde ut. Berättade storys och kunde inte låta bli le när han fick dela med sig av allt det han satt inne på. Och det var inte lite kan jag säga. Som ett medicinskt och historiskt uppslagsverk var han. Riktigt mysig farbror dessutom. Honom skulle man haft som extramorfar. Kanske kan adoptera honom precis som Berra gjorde i kan du vissla Johanna. Grym var han iaf. Skulle funnits fler sådana som han på universitetet, vilken studiemiljö det hade varit då...

Nog om det. Nu ska jag snart iväg till Malmö, för ikväll ska jag ut! Shout out louds på KB med tjejerna. Kommer bli kanonkul. Ska verkligen känna att jag lever igen. Fågel fenix har rest sig att ur askan. Nu är jag återuppstådd. Ledig och het som få *ler*. Dax att checka marknaden (eller var det betäcka?...haha, litet internt skämt där..)

See you out there in the city night!  xxx

Visste inte när jag startade den här bloggen att det skulle komma ett tillfälle då jag verkligen skulle uppskatta den så som jag gör nu. Visst har den blivit väldigt personlig de senaste dagarna. Har utelämnat mig på ett sätt som aldrig förr. Vädrat så mycket känslor. Vet inte om det är så bra. Kanske kommer jag en dag se på dessa inlägg med andra ögon, men just nu är jag tacksam för att få skriva av mig så här.

Idag har inte alls varit en lika lätt dag som igår. Har tänkt för mycket dag. Jobbiga de där tankarna. Vill ju inte tänka på honom mer, på det som var. Men då det inte längre känns som jag ens inte vet vad som var, är det svårt. Vet inte längre vad jag ska tro. Vad är sanningar och vilka är lögnerna. Kommer jag aldrig att få svar på, framför allt inga jag skulle tro på. Var ju även med i börja på förhållandet, borde jag ha lärt mig något av det, kanske sett detta komma? Kanske borde jag inte varit så här blåögd. Insett att inte alla förändras och drar lärdomar av sitt förflutna. Växer upp. En sak är säker, nästa man som kommer att komma mig så här nära lär får det tufft. Jag vill ha referenser. Vet nu vilka egenskaper jag klart inte vill stöta på igen.

Läste förresten mitt horoskop för 2008 igår. Och innan jag fortsätter detta tänker jag meddela att jag inte tror ett skit på horoskop, och framför allt de i glamor *ler*. Hur skulle ett par meningar kunna stämma in på en tolftedel av hela befolkningen. Skulle inte tro det, skitsnack. Det stod i alla fall att det skulle gå bra för mig och att saker skulle falla på plats. Stod även att jag med någon som är mogen och som visar kärlek genom fysisk beröring skulle finna trygghet. Lät bra. Hur som helst, även om jag inte tror på det gav det mig hopp om ett ljust 2008. Hopp kan man aldrig få för mycket av. Jag vill ha mer.

Igår var en under omständigheterna bra dag. Höll mig sysselsatt. En heldag på labbet gav mig precis den fokus på något annat som jag behövde. Där finns det inte samma möjlighet för tankarna att glida iväg. Där finns det inte tid analysera och försöka hitta svaren på frågorna hur och varför. Var skönt. Avkopplande för själen min. Fick skratta igår också förresten, sådär så att jag fick ont i magen till och med. Det var grymt bra, utrensande. Satt och funderade på tåget hem sen. Såg tillbaka på kvällen sett som från en utomståendes ögon. Där satt vi fem, åt, pratade och skrattade om vartannat. Vem skulle då kunnat tro att hon brunetten just fått sitt hjärta krossat i tusentals små bitar. Visst hon drack kanske ett glas vin mer än de andra och nån gång sådär såg ut att vara i sin egen värld, men det tror jag inte hade märkts. Vill ju inte att det ska märkas. Hur ska jag då kunna låtsas som om allting är som vanligt igen. Behöver det. Känna mig som vanligt, som jag brukade. Innan allt detta. Innan det stora sveket.

Samlar all min kraft nu. Försöker fokusera den på att vara stark och inte på att tänka tillbaka. Igår grät jag inte en endaste tår. Nästan lite stolt över mig själv. Visst var de nära, mycket nära, många gånger, men jag höll dem tillbaka. Var endaste en. Känns bra. Får mig att känna mig stark. Gråt är annars något jag har väldigt nära till. Gråter alldeles för mycket och jag har svårt att kontrollera det. När jag är arg och besviken kan jag inte hålla dem tillbaka. Blir lika förbannad på mig själv varje gång. Får mig att känna mig ynklig. Hur ska man kunna argumentera för sin sak då? Är dock övertygad om att det är bra att kunna gråta. Att släppa på kontrollen. Att få känna ordentligt. Bara inte för ofta och vid fel tillfälle.

Ensam förresten... inte är jag ensam. Nä, det är jag verkligen inte. Jag må ha en pjäs mindre på mitt schackbräde, men hela partiet står inte och faller på en bonde. Nu är bara de som verkligen bryr sig om mig kvar i mitt liv. Det svarta fåret är utrensat. Finns inte längre där och kan såra mig. Borta från mitt liv.

Nu ska jag återgå till plugget. Har en deadline klockan tre. Har mycket kvar, alldeles för mycket. Så snart jag är klar ska jag gå till gymet . Ska träna tills jag stupar. Ser fram emot det. Först hitta alla krafter som jag har för att sen fullständigt göra slut på dem. Börja om, ladda om, rensa ut.

Måste bara avsluta med ett tack. Ett tack till alla er som hört av er, som tänker på mig och stöttar mig. Ni får mig att se det ljusa i allt detta mörker. Vet inte vad jag skulle vara utan er. I er närhel känner jag mig så lyckligt lottad. Tack

Fan! Jag är fortfarande så fruktansvärt förbannad, så jävla arg och så grymt besviken. Det kommer jag med största sannolikhet att förbli ett bra tag framöver, men nu vill jag inte vara ledsen mer. Jag är redan trött på att gråta. Vill gå vidare nu. Lämna allt detta bakom mig. Vet att det inte ens gått två hela dagar, men inget blir bättre av att jag är ledsen. Mer av mina tårar det är han inte värd.

Har ju som många av er säkert redan vet ett riktigt dåligt tålamod. Jobbigt ibland, men nu tänker jag verkligen dra nyttja av det. Har inte tålamod till att sitta hemma och vara ledsen, till att må skit rent ut sagt. Alla säger att det blir bättre. Jag vet det, men jag vill att det ska bli bättre nu med en gång. Detta suger. Vill att klumpen i magen och gråten i halsen ska försvinna. Jag vill kunna sova på nätterna igen. Kunna fokusera på annat än mina tankar. Vill vara där jag var innan, för ganska exakt ett år sedan. Innan allt detta. En hel del lärdomar tänker jag dock ta med mig från det här året. För varje fel kille man möter och är med lär man sig mer och mer om vad som är rätt för en själv. Allt det man saknade och allt det som gick fel blir en måttstock när man försöka hitta nästa. Kanske är det så man träffar den rätta. Tänker inte sluta lita på andra dock. Det vill jag inte att detta ska ha lärt mig. Men med det lär jag väl gå på fler sådana här nitar, men det är nog smällar man får ta. Livet är fan inte enkelt. Inget ett dugg. Den som tror det kommer få en rejäl överraskning, men vi som är medvetna om det lär oss att parera de värsta slagen och glida lite emellanåt.

Nu ska jag som sagt gå vidare i livet. Tänker inte bromsas av det här. Jag är starkare än så. Mig knäcker man inte så här lätt. Har varit singel förr. Jag är bra på att vara singel. Bra på att ta för mig av de många godbitar som finns där ute, flörta järnet, leva livet. Nu tänker jag vara antingen eller. Tror inte att det mellanting som jag levt i det senaste året passar mig alls. Att bara ha ett förhållande en vecka varannan månad och därutöver vara själv, som singel men ändå inte. Behöver fysisk kontakt, bli bekräftad och att känna mig trygg, annars kan jag lika gärna vara ensam och lycklig med det.

Så, mitt nya liv börjar idag. Idag ska jag gå på stand-up och förhoppningsvis kunna skratta ärligt och med hela mitt hjärta, så som jag vill kunna skratta igen. Jag ska se till att fylla resten av veckans kvällar också och på fredag ska jag på allvar inta mitt nya singelliv. Ut i Malmönatten ska jag. Först konsert, sen ska jag dansa natten lång. Ska inte ägna honom en tanke. Bara vara fri med mig själv och mitt nya liv. Träffa nya bekantskaper och njuta till fullo i sällskapet av mina älskade vänner.

En sista sak idag. Trodde aldrig att jag skulle citera grynet, men ..... ta ingen skit! Det tänker då inte jag göra igen. Då kommer jag aldrig att bli lycklig och det kommer jag att bli. Det vet jag.

Har gått omkring med värsta stora klunpen i magen. Har gjort mitt bästa för att inte börja gråta idag. Brast lite under föreläsningen och lite under lunchen. Vill inte gråta. Vill vara stark. Men fan vad tungt det är.

Har fått höra att det var omoget av mig att hänga ut honom i gårdagen inlägg. Att jag borde ha varit större. kanske det. Önskar nog att jag varit större, men jag behövde verkligen få ut det. Smärtan som jag känner i mitt hjärta kanske har påverkat mitt omdöme men för det tänker jag verkligen inte be om ursäkt. Alla de där känslorna jag kände då och känner fortfarande behövde ta vägen nånstans. All den ilskan fick inte plats i mina tårar. Ville att alla skulle veta. Mest för att jag ska slippa berätta. För att jag ska slippa prata om det. Vill inte älta, bara glömma.

Idag har jag försökt att vara som vanligt. Le och skratta när jag skulle. Kanske har jag lyckats lura någon, men inte mig själv. Klumpen i magen är så stor att jag är säker på att man kan se den på mig. Vill inte att man ska göra det. Vet inte om det är det bästa sättet att hantera detta, om det har nog alla olika åsikter. Oavsett, this is me.

Det jag önskar mest just nu är att allt slutat bättre. Hade väl räckt att göra mig ledsen. Nu blev ju allt nersvartat. Så jävla onödigt.

Nu sitter jag här själv i datasalen och gråter. Igår var det ett år sen vi träffades. Härlig timing.

Nu ska jag bara hitta ut, se ljuset. Men först ska jag torka tårarna och åter ge mig ut i den grymma verkligheten.

Känner mig så sviken. Så lurad. Och därför så jävla arg. Och så fruktansvärt, fruktansvärt ledsen. Kan inte fatta vad som hänt. Kom så totalt oväntat. Som ett slag i magen. Som om all luft gått ur mig. Känner mig så tom. Men mest är jag bara så arg. Feg jävel den där.

Tänker använda detta inlägg till att tala ut, precis det jag känner. Struntar i om jag hänger ut R. Skiter jag fullständigt i. Behöver prata av mig. Sen vill jag inte prata mer. Bara glömma honom helt. Radera spåren. Gå vidare. Låtsas vara stark.

Visst har vi haft det tufft. Skulle aldrig råda någon till att gå in i ett långdistansförhållande och jag kommer aldrig att göra det igen. Men under de tunga tiderna sades det ingenting. Visst jag ska erkänna att jag tvekat ibland om det var värt det. Men R sa aldrig något. Men sen samtidigt gjorde han ingenting för att göra saken bättre. Lyfte inte ett finger. Sen efter tre månader kunde vi äntligen ses igen. Allt var så bra. Så mycket kärlek. Kände att naturligtvis var det värt det. Det var ju vi. Det är bara drygt en vecka sen nu.

Kärlek dör inte på en vecka. Det köper jag inte. Inte ett jävla dugg. Antingen har han spelat hela veckan jag var där eller så ljuger han nu. Spelar egentligen ingen roll. Så jävla lurad är jag. Om känslan funnits ett tag, varför låta mig åka ner? Varför lura mig? Förstår verkligen inte. Och om det är nåt annat, nån ny. Så ljuger han mig rakt upp i ansiktet. Så har han gjort förr, då är jag inte den första. Lika jävla illa vilket som. Varför göra mig så här illa? Behandla mig som sopor. Trampa på mig.

Hade detta kommit när det var som tyngst hade jag kanske förstått. Kunnat acceptera. Visst hade tårarna vart lika många, men att skiljas i detta hat. Var det verkligen nödvändigt? Nu vill jag bara radera. Radera alla spår. Låtsas som om han aldrig hänt mig. Så tänker jag hantera det.

Borde jag har sett detta komma? Borde det faktum att han fick smeknamnet rikspuckot varit en varningsklocka? Har jag bara varit blind, levt på ett hopp om nåt som inte fanns? Inte insett att jag var alldeles för lågt prioriterad i Rs liv. Att han tydligen inte brydde sig tillräckligt om mig. Misstag jag inte kommer göra igen.

En sak är sann, jag förtjänar så mycket bättre! Det vet jag. Hoppas det ska göra detta lättare. Tänker gå starkare ur detta. Tänker inte låta någon som honom tynga ner mig. Men nu är det svårt. Så grymt svårt. Ett under att det finns så här många tårar och så här mycket ilska. Fan!

Nu vet ni alla. Tänker vara glad, utåt iaf. så ni behöver inte oroa er för mig.

En sak är jag så glad för. För min familj för mina älskade vänner. Tack för att ni finns här. Tack!

Om vintern är det mörkt, kallt och ruggigt. Det klagas mycket om vintern också. På vintern. Om att det är mörkt när man ska gå upp, på hur man blir deprimerad och på att det är så kallt att man tappar känseln i fingrar och tår så fort man går utanför dörren. Visst är det en lätt årstid att kritisera. Vem tycker om kyla egentligen? Skulle väl vara pingvinerna i så fall.

Jag brukar också klaga, men inte idag. Nej idag tänker jag bara ta upp det som är positivt med vintern. Det jag tycker om. En liten lista får det nog bli faktiskt.

Here it goes. Bra saker med vintern: (utan inbördes ordning såklart)


- Man kan sitta uppkurad i soffan iförd raggsockor och pyjamas, tända lite ljus, läsa en riktigt bra bok och bara njuta av att sitta inne och mysa.

- Hetsen over de där par kilona man har extra eller de där musklerna som inte riktigt vill synas är tämligen liten. Det är ju ändå ingen som ser det under alla kläderna

- Är man bara varmt klädd är ju pulkaåkning och snöbollskrig hur kul som helst.

- Inget ljus är så fint som det när solen strålar över ett snötäckt landskap.

- Man kan äta gröt till frukost.

- Man kan spendera timmar med att drömma sig bort till exotiska resmål. Till sol, värme, vidsträckta sandstränder och färgglada drinkar.

- Det känns inte lika jobbigt att sitta inne och jobba eller plugga hela dagen, är ju inte direkt så att man missar en dag på stranden.

- Det är en stämningsfull årstid. de tända ljusen i alla det mörka.

- Pepparkakorna hittar fram igen.


Se, det finns mycket att se fram emot. Visst kan man göra mycket av detta även om det är sommar. Såklart. Men det är som att grilla på vintern. Det kan man också, men det blir inte samma sak. Så är det.

Så även om det är en mörk, kall och ruggig årstid framöver så ska man inte deppa ihop för det. Plocka ut godbitarna istället, russinen i kakan. Då blir man glad.

Då har det gått över en vecka igen. Vissa är duktiga och bloggar mer eller mindre varje dag, en del tycker till och med att de har relevanta saker att dela med sig av flera gånger dagligen. Själv tycks jag ha blivit lite av en veckobloggare. Kanske inte så frekvent som jag skulle vilja, men det tycks ju funka fint för mig så jag får väl köra på det.

Gångna veckan har i alla fall varit grymt härlig. Hur skulle den kunna vara något annat? Är kanske så konstigt att det inte alls känns så kul att behöva åka hem igen imorgon bitti... Inte det att jag skulle vilja stanna här för evigt, men det hade varit gött om man kunde packa ner grabben och vädret. Är väl just bara det som saknas här hemma i svea. Har dock inhandlat en ny mössa så om det är lite kallt om öronen ett litet tag sä ar det ju helt okey.

Malta har varit najs. Blåst en del och solen har kanske skymts en del av små gråa luddiga i skyn. Men med tanke på väderleksrapporterna hemifrån så ska jag nog inte yttra ett enda klagomål. Har hunnit med att se både den "stora hålan" och en hel del landsbyggd. Hur man kan tappa bort havet på en tillsynes ganska liten ö är kanske inte nåt vi är stolta över. Men vi fick sett en hel del outback och fick uppleva lyckokänslan av att slutligen hitta civilization. Den ni. Tog även en liten grymt skumppig busstur upp till nordligaste malta. Skittrist visade det sig vara. Men we found it. It was meaningless. Så vi åkte hem igen.

Åkte iväg med förhoppningen av att få en mysig vecka hos älsklingen min och få pluggat lite medans han jobbade. Det förstnämnda besannades verkligen, det sistnamnda blev det kanske inte fullt så mycket av. Well well, mer att ta tag i när jag kommer hem istället...

Blir inte mer Malta reportage från mig än så här. Vill ni höra om den fina naturen, de mysiga restaurangerna och det röjiga utelivet, får ni googla det själva. Sorry.

Take care. Ses väl om en vecka igen antar jag, då jag är tillbaka i verkligheten.

Kramar på er!

Så har mycket tid gått igen. Har känt att jag har haft ont om tid även om jag inte riktigt vet vad jag gjort för vettigt med den jag haft. Lite sorgligt kanske. Har blivit en del plugg och så naturligtvis så var det konsumknegtajm igen i helgen. Så grymt tråkig. Har sagt det förr och jag säger det igen. Men vill man ha lön måste man arbeta har jag hört och lön det vill jag ju ha. Utan den hade det blivit så mycket torftigare. Inga skor som jag egentligen inte behöver, inga roliga utekvällar och middagar med vänner. Utan de pengarna hade jag inte heller kunnat åka ner till Malta i övermorgon och det skulle jag ju inte vilja missa för alla skor i garderoben. Även om jag ju såklart gärna vill slippa välja ;)

Med eller utan de där extra pengarna hade jag ju nog dock gått och sett Lasse Winnerbäck i onsdags. Hade nog kunnat leva på gröt ganska länge om det hade krisat. Blev visst inget bloggande i torsdags, som jag nog hade lovat, om hur jag svävade på små moln med världens största leende efter konserten. Verkligen svårt att inte bli smått kär i denna, egentligen rätt anspråkslösa man. Han var och är ju så härligt fantastiskt grymt bra. Många av den nya plattans låtar speldes och därmed fick höras live för första gången, däribland min egen favorit: tidvis. En låt där så många av mina egna känslor den senaste tiden har fått ord, där jag kan känna igen mig så, kanske inte i allt, men kanske i alldeles för mycket. Är väl just det som gör honom till den fantastiska låtskrivare som han är, att han har förmågan att hitta just det där som beskriver känslan, som förklarar handlingen. Naturligtvis spelades det många gamla favoriter också, för vad vore upplevelsen utan publikens allsång till hugger i sten och kom änglar? Till min glädje dök även en av mina andra riktiga favoriter, ingen soldat upp. Åter igen en riktigt grym text och melodi, vad mer kan man säga?

Tack Winnerbäck och tack Cecilia, det bästa av sällskap!


Nästa gång ni hör från mig befinner jag mig på sydligare breddgrader. Längtar galet nu. Otippat? *ler*